"Lite Diverse om Min Sjukdom"

Våren 2004 kände jag en knöl i mitt vänstra bröst

och undrade vad det var.

Jag ringde min Familjeläkare som skrev en remiss till Mammografin.

På Mammografiavdelningen tog dom bilder som visade

att det fanns nåt i bröstet.

Så jag fick även gå in och ta Ultraljud och finnålsBiopsi.

Usch vad jag var rädd för provet med det var inte så farligt

som jag trodde.

Då är tandläkaren värre.

Så fick jag vänta några dagar på svar.

Jo, jag hade tre olika tumörer, varav två var ganska stora sa doktorn

beordrade nytt prov nu med grövre nålBiopsi men det gjordes

under bedövning.

Nåja Bedövningen kändes lite men inte värre än att man bara sa "hmpf"

Så ny väntan!

Jo det var cancerceller! Hemska Tanke men det gick inte in i min skalle.

Jag hade en kollega med mig upp och jag kände det som om det var

henne det gällde.

Inte mig! Det var för stort och för Otäckt så jag bara sa "Jaha"

och ryckte på axlarna!

Sen var jag lika glad som förut och kolugn, vet ej varför.

Brydde mig inte!

Doktorn och jag kom överens om att det är lika bra att ta hela bröstet

på en gång.

Sagt och gjort! Inte lång tid därefter hamnade jag på operation,

Det gick bra men jag gillade inte kanylen i handen.

Efter operationen var jag så drogad att jag kände ingenting och

knaprade sen Alvedon.

På kirurgavdelningen blev jag väl omhändertagen och kände det som

rena hotellservicen.

Jag hade en trevlig rumskamrat från Köping.

Hon var äldre än jag men lika tokig.

På kvällen dansade vi runt i våra vita Nattskjortor och

undrade om någon skulle tycka att vi var sexiga.

Sen skrattade vi så vi blev hesa i halsen.

Sköterskorna sa att "man kan inte tro ni har nåt allvarligt fel" Ha.ha..

Efter operationen skulle jag gå på toa och travade iväg

när rumskompisen ropade tillbaks mig och undrade:

"Skall du gå ut så där"?

Jag upptäckte då att jag hade operationsskjortan på mig och

som är öppen bak och min rumpa och ryggen var bar.

Gissa om vi fick skrattanfall? Hi,Hi.

Tur jag inte hann ut i korridoren bland alla patienter!

Så var hotellvistelsen slut och jag fick åka hem men

med ett bröst färre och 22 lymfkörtlar borttagna.

Min son hämtade mig.

Ny väntan!

Jag hade lite småont och var trött.

Massor av vänner, kolleger och släktingar hörde av sig.

Jag hade besök och telefonsamtal så inte behövde jag ha tråkigt.

Blommor, kort, choklad, Nalle med Blåa nosen och andra

presenter kom från när och fjärran.

Varje dag övade jag mig flitigt så jag kunde använda armen igen.

Jag var så glad när jag kunde köra bil igen efter två veckor.

Min grannfru var helt otrolig, hon ställde upp och hjälpte mig

med massor av saker som jag inte klarade själv.

Min ena kollega följde med till lasarettet och hennes make skjutsade.

Vilka vänner! Dom är värda mer än jag kan återgälda. Änglar finns!

Så kom nästa svar. Stora tumören var 4,3 cm och angripen.

En av 22 lymfkörtlar var angripna.

Nu var det dags att sätta in en Port-a-Cath som dom sen

kan ge Cellgift igenom och ta prover i.

Ny operation för insättning av den under ett lätt Rus.

Ny läkare. Men han envisades med att vara tvärs emot mig.

Han ansåg även att jag kunde börja jobba igen??????

När jag kom igång med behandlingarna?????

När man är infektionskänslig! Var karln inte klok?

Eller var han dum eller "motfallskärring"

Vet inte! Honom vill jag inte träffa mer. Inte min typ!

Jag fick en infektion i såret och åkte upp akut.

Vilka underbara människor som jobbar på kirurgavdelningen.

Jag blev genast omhändertagen och fick träffa läkare och fick medicin.

Sen drog jag i en suturtråd hemma och ut vällde massor av "grejsmojs"

Oj vad skönt när jag tömt minst en dl.

Så väntan på FECbehandling.

Uppskjutet! Neeeeeeeeeeej! Jo!

Jag hade en ny knöl under armen som måste undersökas först.

Nytt ultraljud och biopsi. Jodå! Usch! Det var en fuling också.

Så ny operation och ny hotellservice.

Den här gången i eget rum med TV, egen toa och egen dusch. Voila!

Lyxsviten!

Med utsikt över staden både dag och by Night och

med ett tjusigt åskväder som extra underhållning.

Liggandes i min elsäng kunde jag åka upp och ner allteftersom jag

ville se på utsikten eller kliva ner på golvet.

Operationen gick bra men jag hatar denna kanyl, nu insatt i armvecket.

Visserligen blev det rena farsen för dom hade missat mig.

Ingen hämtade mig till op. kl 7.45. Inget lugnande.

När jag själv larmat personalen och kom ner i slussen så var det tomt

på folk. Min sängchaufför ropade och ropade ut i det ekande

tomma rummet. Inte en kotte!

Då kom en sköterska och undrade.

Operation? Nu?Ingen aning. Vilken läkare?

Vet ej! Vilken Narkosläkare? Vet ej!

Vaaaaa har dom inte ens ritat på Dig?

Nääääää!

Först kom en kvinnlig narkosläkare. "Hej, ja du har ju varit med förr så

jag behöver väl inte dra hela rutinen"? Nej!

Jag sa:" Jag har inte fått nåt lugnande"

"Det skulle du haft däruppe nu är det för sent". Suck!!!!

In kommer läkaren. Han! proffset själv. Vilken Tur att det var han.

Nu blir jag kolugn. Han vet vad han gör har jag hört

och är bröstcancerexpert med egna metoder.

Han undrar:" VAD skall du operera och VAR"?

jag visade honom och han ritade med svart tusch på mig.

(Jag skulle nog ha passat på att ta lite andra små detaljer samtidigt???)

Hi.hi.!

Jag behöver inget lugnande när det är han så. Kör igång!

In kommer en rad personal och presenterar sig. Trevligt och personligt.

Narkosskötare och operationssköterskor m.m.

Ursäkta, sa några som defilerade vid min bår.

"Det är semestertider och lite rörigt"!

Jag log och sa: "Jotack det märker jag nog"!

Så in, på med det varma täcket och fick allt överstökat.

På eftermiddagen fick jag en dundrande Migrän.

Men se, såna specialtabletter hade dom inte.

Så jag fick snällt ligga och vänta tills jag kunde ringa min

sondotter som har nyckel hem till mig och kunde hämta mina Migpriv.

Det tog 5 timmar med blixtrande huvudvärk. Blääää!

Inte fick jag mat heller, utan dom svälte mig med bara dropp och vatten.

"Jädrans hotell" sa jag just då. Här tänker jag inte stanna.

Maten var heller inte den bästa på kvällen, för dom ville väl inte

ha dit mig fler gånger??? Förra gången ville jag vara kvar längre.

Så blev jag hämtad av min grannfru. Skönt att komma hem.

Men.... Nu var jag inte lika rörlig som förut.

Jag hade lite ondare också och åkte på lymfödem.Tja självförvållat!

Man får ju inte bära men....... det är inte så lätt att låta bli.

Jag var upp på återbesök och fick veta att dom tagit bort

fyra lymfkörtlar till och tre var infekterade med cancerceller.

Samtidigt så tömde doktorn mitt äggstora lymfödem på 35 ml vätska.

Kändes inte ett dugg mer än att det var skönt att bli av med den.

På kvällen hade jag en ny knöl och fortfarande har jag ont.

Det sticker, svider, värker men knölen varierar och tömmer sig själv.

Nu väntar jag bara på provtagningarna den 28/7 och 1:a behandlingen

med cellgifter FEC den 29/7-2004.

Det kommer att hålla på sen i 21 veckor a´7 gånger.

Nu är första behandlingen gjord.

Jag hade lite Migrän och var torr i mun och kände mig knäsvag

Annars mådde jag ganska bra, ja det hettade i ansiktet.

Jag och Min granne satt ute på gården länge och pratade.

Bland annat om Livet efter detta och även före.

Denna dagen kändes ganska bra.

Nu har jag tagit mig igenom 21 veckor med FEC behandling.

Det var jobbigt och jag fick infektioner och febertoppar.

Jag blev enormt trött och kunde ligga halvt utslagen en hel dag.

Maten smakade konstigt och helst ville jag inget ha.

Jag levde mycket på kött och tomatsoppor.

Ibland orkade jag inte ens gå upp och värma dem utan jag hällde

i mig dem kalla som dom var direkt från burken.

Vissa dagar åt jag bara Mor Annas Ättiksgurka.

Jag fick förstoppningar och sedan diareér, det var jobbigt förståss

men jag fick mediciner mot det så det gick över.

Även om det var jobbigt och jag mådde dåligt med diverse krämpor

så fanns det många ljuspunkter.

Jag hade min dator och massor av folk ringde så jag fick aldrig

orsak till att deppa. Många berättade om sig själva och jag kunde

konstatera att även om det var jobbigt så hade det kunnat vara värre.

Andra hade mycket ondare än jag.

Jag hade inte ett dugg ont egenligen mer än i armen

och lite tillfälliga krämpor men som sagt

"roligt var det väl inte heller"

Den 2/12 gjorde jag min sista cytostatika behandling. Oj så skönt.

Strax innan hade dom konstaterat att jag behövde lite extra blod.

Inte undra på att jag var så matt och yr.

Dom ringde hem och undrade hur jag mådde.

Jotack sa jag snurrigt värre och jag känner mig som en Trasa.

Mina värden var långt ifrån bra men det var inte underligt

med allt som jag genomgått. Det var ingen liten "sinekur"

Så fick jag då vila ett par veckor över jul och det behövde

min stackars misshandlade kropp med alla celler utslagna.

Jag vill helst inte berätta här vad FEC innehåller

men starkt är det och effektivt.

Sen var det då dags för strålning i 25 arbetsdagar.

Jag for fram och tillbaks med min bil. Själva strålningen tog bara några

minuter totalt på tre ställen. Gjorde inte det minsta ont.

Men för varje gång blev jag allt rödare och mot slutet fick jag blåsor och

huden lossnade så jag blev skinnflådd och fick ont.

Det var besvärligt men det gick över det också och såret läkte.

Det finns så bra salvor och annat.

En Vän skickade mig Aloe Vera och jag köpte även Växten som var bra.

Just nu är alla sår läkta och ser fina ut.

Jag har varit på Möte om arbetsprövning med

chef, läkare, FK och medarbetarcenter

Varje dag skall jag gå till jobbet i två timmar.

Första veckan klarade jag 4 dagar men den femte så ville inte

kroppen vara med längre.

Egentligen blev jag liggande mest hela den helgen efteråt.

Jag tänker göra ett nytt försök nästa vecka igen.

Min läkare har konstaterat att mitt blodtryck är för högt och mina

blodvärden inte är dom bästa än men sånt går över med tiden.

Nu har det gått ett år sen min remiss och läkarna på onkologen

säger att min bröstcancer nu skall vara borta.

Jag behöver inte äta några tabletter i förebyggande syfte och nu är

det bara att hoppas att det inte kommer tillbaks.

Tiden har väl varit jobbig men inte deprimerande.

Jag har haft tur. Väldigt många nya vänner har jag fått

och jag kan även se positivt på allt som jag gått igenom.

Genom BC Forum har jag träffat flera tjejer och fått

prata och jämföra hur vi haft det.

Vi har även skrattat mycket åt vårt elände

medan några gråtit också en skvätt

Jag har upptäckt vad livet är kort och skört.

Det finns massor av Måsten som man kan sortera bort och

man skall unna sig det man vill och göra det man känner för.

Vi lever ju bara en gång i detta LIV men jag börjar ana att det finns

ett liv även efter detta.

Döden skrämmer mig inte längre.